Först dagens kryssfrågor:

1. Östeuropeisk skarprättare. (11 bokstäver)
2. Den enes död, den andres… (11 bokstäver)

Svar i slutet av inlägget.

Och så vill jag gratulera mig själv till att äntligen ha skaffat mig en riktig blogg. Jag har bloggat sen innan… Ja, sen innan alla gjorde det i alla fall. Sen innan jag visste vad det heter. Det är hög tid att jag skaffar mig såna bekvämligheter som kommentarfunktion och automatisk sidbrytning. Det krävdes att jag flyttade hela Tupplur till en ny host för att jag skulle göra det här i förbifarten.

Aha, jag har redan hittat en beklämmande brist. Det verkar som om varje inlägg bara kan läggas i en kategori. Hur har ni tänkt, one.com?

I alla fall: Livet har pågått sen mina två sista inlägg på det gamla utrymmet. Förutsägbart och innehållsrikt, stökigt och hypertrevligt. Kräftskivor och spelkvällar, och å andra sidan har jag varit förkyld, och katterna har vält blomkrukor och pissat i min arbetssele.

Det där med att mina datorproblem kunde bero på en minnesläcka i Opera var nog mest ett utslag av desperation kombinerat med kreativitet. Nu lutar jag åt värmeproblem, trots att Speedfan inte har upptäckt nåt sånt. Problemen har försvunnit nästan helt sedan jag topsat igenom CPU- och utblåsfläktar med aceton, och sedan det blivit höst. Enligt det senaste tipset jag fått är det dock inte CPU:n som är för varm, utan nätdelen. Håhå jaja.

Och så har jag sett 28 veckor senare. Jag råkade vinna smygpremiärbiljetter till en “hemlig skräckfilm” av Fantastisk filmfestival, så Sofia och jag äntrade salongen med bara en trevande men riktig gissning om vad vi skulle få se. Jag blev snabbt kompis med en charmigt ohämmad fantastisk filmfantast som åt ur min godispåse under hela visningen.

Inledningen till filmen är klockren. Robert Carlyle och Catherine McCormack gör en lysande knäckebrödsdialog. Han säger nåt i stil med “What’s for dinner, honey?” och hon svarar “Your favourite”, och de lyckas få det att betyda “Världen har gått under och vi kommer att svälta ihjäl eller dö på ännu värre sätt, och det enda vi kan göra är att ta ett ögonblick i sänder fast det är skitjobbigt”.

Och strax därpå börjar det hända ohyggligt otäcka saker. Allvarligt talat, vi var nära att tränga oss förbi den godisnallande nörden och lämna salongen.

Saken är att den vanliga filmzombien är långsam, klumpig, ohyggligt korkad och lite komisk. I George Romeros Night of the Living Dead liksom i hans senare zombiefilmer blir de döda farliga i hög grad för att de levande är dumma, paranoida, sentimentala och dåliga på att samarbeta. Romero är kort sagt en lysande pessimist när det gäller människans natur.

Monstren i 28 veckor senare är något helt annat. Filmen börjar där Romeros klassiska verk till större delen utspelar sig: I ett hus på landet där några få överlevande barrikaderat sig. Läget är förtvivlat, men man verkar i stort sett komma överens. Problemet är att det som finns utanför huset är riktigt jävla skräckinjagande.

Apropå inledningsscenerna vill jag utse filmens största hjälte: Den unga tjejen som blir det första offret när huset attackeras. Hon skriker inte oartikulerat och paniskt och hon ropar inte på hjälp. Det hon ropar är “It’s got me!”. Hon använder sina sista friska sekunder till att varna de andra för att hon är på väg att bli ett monster som kommer att attackera dem med full kraft om de inte inte hinner slå in skallen på henne först.

Sedermera svälter monstren ihjäl (också en mycket användbar regeländring från Romeros zombier), och man kan börja återbefolka Storbritannien. Vi får se en karl stå och skrubba bort en “we are alive”-text från ett hustak. Det är något elegant hjärtskärande över såna skyltar. Det enda man kan vara säker på är att texten stämde när den skrevs. Här har någon försökt hålla ut. Någon har kämpat och hoppats. Sannolikt har man misslyckats, och det enda som återstår är en text på ett tak. Tills någon skrubbar bort den.

En överlevande hittas, utmärglad och galen. Hur har hon klarat sig? Hon svarar bara med en väldigt mörk, inåtvänd blick. Och jag undrar: Vart har pojken tagit vägen som vi såg henne med för ett halvår sen, pojken hon ville rädda? Och varför var det blodiga handavtryck på insidan av fönstret i vindsvåningen där hon gömt sig? Vad, överlevande, utmärglade och galna människa, har du ätit, och var är han?

Ännu senare blir filmen väldigt lik ett datorspel. I en tidningsrecension skulle det vara en sågning, men inte här. Det är en bra film, och det skulle bli ett bra spel, om bara spelskaparna tog chansen att återskapa de intressantaste momenten genom att flytta perspektivet mellan olika karaktärer. Vilken morbid actionspelsfantast skulle inte vilja snipa bärsärkazombier i en panisk folkmassa?

Man skulle kunna spela de smittade också. Jag sa det åt Sofia och hon korrigerade mig. Jag tror hon passade på att bräcka mig för att jag hade råkat säga att jag intellektualierade mer än hon kring den här filmen. Hon konstaterade att det jag försökte säga var att man spelar smittan i sig. Man attackerar och biter en frisk människa, kameran skakar till och byter perspektiv till den man smittat. Den man spelade nyss jagar vidare och ens nya spelkaraktär hostar blod en gång, och så är man redo att ge sig på ett nytt offer.

Man skulle kunna spela Don i scenen där han överger sin hustru. Spelaren skulle gång på gång försöka övermanna eller utmanövrera den smittade, och gång på gång få quickloada. Spelet skulle ge honom upprättelse i och med att det visar sig vara omöjligt att hjälpa Alice fast hon står bara tre meter bort och ropar på hjälp. Det enda Don kan göra är att rädda sig själv.

Och inte minst skulle man kunna spela generalen som fattar de riktigt svåra besluten. Man måste förr eller senare beordra soldaterna att massakrera samtliga – smittade och friska civilpersoner – för att hindra smittan från att sprida sig. Gör man det innan det är uppenbart nödvändigt blir det uppror och kaos när soldaterna vägrar lyda order.

28 Weeks Later – The Game. Ta åldersmärkningen på allvar.

Filmen känns rå och verklig, men man har ändå klämt in en Peter Jacksonsplatterscen. En helikopterpilot använder rotorbladen för att skövla sig igenom en hord med smittade. Inte så långt från när hjälten i Braindead spänner fast en gräsklippare på bröstet och plöjer fram genom en zombiehop. Märkligt. Man kanske tänkte att tittarna behöver en smula revansch efter att allt gått så dåligt för människorna i filmen.

Ibland målar en filmserie in sig i ett hörn med handlingen. Vad fan ska de göra i Terminator 4? I andra fall är det titeln som ställer till med problem. Jag tänker på Ocean’s 13. Redan i den förra filmen fanns det för många karaktärer. 28-serien har också ett hörn. “28 months later” är visst planerad att ha premiär 2009. Eftersom den första filmen kom ut och antagligen utspelar sig 2002, skulle “28 years later” utspela sig 2030. Om de släpper filmen 2019, efter ett 10-årigt mellanrum, kommer handlingen inte att utspela sig för långt in i framtiden. Frågan är vart man tar vägen sen.

Filmen är en liten politisk kommentar också. De säger att de bevakar oss för vår säkerhets skull. Det innebär i praktiken att någon riktar ett kikarsikte mot oss i våra mest intima stunder. Och vad är det värt i slutändan?

Nej, nu får det räcka. Här är svaren på kryssfrågorna:

1. Knödelbödel.
2. Bödelknödel.