Tupplurbloggen

Jag har just börjat spela Travian, ett onlinestrategispel som spelas i browsern. Verkar vara mycket som svunna tiders play by mail-spel. Trevligt! Frågan är om jag förlorar tid på det eller om jag vinner motivation. Man måste vänta på att byggnader blir klara och på att råvaror samlas. I söndags byggde jag upp min råvaruproduktion, vilket innebar att jag väntade ett par minuter åt gången på att en lergrop, ett vetefält eller en gruva skulle blir klar, och däremellan städade jag i verkligheten. Det har sällan varit så intressant att vika tvätt.

Jag heter Offline Bob i spelet och har koordinaterna 107, -48 på server 4.

Idag tog jag en paus i dagsömnen och gick och lyssnade på Aki Järvinens föredrag på temat “Understanding video games as emotional experiences” på K3 på Malmö högskola.

Järvinen beskriver det han gör som “applied ludology”, alltså tillämpad spelvetenskap. Problemet är att hans doktorsavhandling (som han inte disputerat med än, men som ligger i en nästan färdig version här) är på 400 sidor och föredraget var på nittio minuter. Det blir svårt att få fram något tillämpbart till mig som lyssnare på den tiden. Nåja, det var ändå en introduktion till vad det handlar om: Att skapa systematiska och uttömmande redskap för analys av spel. Stort ämne. Han använder psykologins studier av känslor samt bryter ner vad spel består av i gemensamma element och visar hur olika sammansättningar bildar olika typer av spel. Intressant men fortfarande ganska långt från praktisk speldesign. Jag hoppas att han skriver smalare, populariserade artiklar och föredrag.

Några nedslag ändå:

Spel sätter olika färdigheter på prov. Genom att hitta nya färdigheter att testa kan vi skapa nya spel. Jag kommer att tänka på Penny Arcades Photoshop Hero. Eller Schadenfreude Interactives Accordion Hero, med låtar som Treppenhaus zum Himmel.

Bioshock skapar etiska/moraliska dilemman genom att designa “little sisters” så att de ser ut som ett mellanting mellan små flickor och hemska zombier. Det är upp till spelaren att beskydda dem eller att slå ihjäl dem och utvinna resurser ur dem.

Shadow of the Colossus har hopplöshet och förlust som känslomässigt tema, vilket bland annat skapas av att spelaren får en negativ visuell feedback på sina handlingar: Man förstör de vackra, oskyldiga kolosserna som vandrar genom landskapet.

Hm. Föredraget blir faktiskt bättre ju mer jag tänker på det.

Orvar Säfström var också där. Han improviserade en teori om att spelkaraktärer är små och söta framförallt i spel där man inte har särskilt direkt kontroll över dem, alltså japanska rollspel snarare än actionspel. Och så pushade han för Malmö Symfoniorkesters konsert Joystick 2.0, som han toastmastrar.