I helgen firade jag min 35-årsdag. När jag fyllde trettio hade vi stor fest på kollektivet med allt som hör till: Drinkbar, tipsrunda och en jättestor vegetarisk chili på spisen. Vi hade också likande fester de tre följande vårarna, ibland runt den 1 mars, ibland senare och utan minsta koppling till min födelsedag. Det är där The Mother of alla tipsrundor med dess uppföljare skapades.

Den här gången ville jag göra något annat, något som jag länge velat ha mer av mitt liv. Ett LAN-party! I sammanlagt 16 timmar under lördagen och söndagen spelade jag dataspel med alla jag lyckats bjuda in på två olika nätcaféer på Möllevången. Som mest var vi nio personer. Några av oss fick köa sig till datorer på Game City fast jag hade bokat platser.

Det var roligt! Alla som var där kom hyfsat väl överens med spelen, även de som varken spelat modern action eller strategispel, till exempel min flickväns mamma. Nybörjarna fick sitta bredvid någon som hade mer erfarenhet för coaching.

Någon eller några drabbades av cyber sickness (förstapersonsåksjuka) av det inledande Unreal Tournament 2004, men sen gick vi över till Warcraft 3 och spelade igenom ett parti indelade i tre lag, något som även nybörjarna i förlorande lag blev förtjusta i.

Om nån av er som var med vill tjuvträna till nästa gång ser spelet ut såhär i butik.

Det kanske också finns alternativa omslag med en människa, nattalv eller odöd. Köp inte i onödan expansionen Frozen Throne med den rimfrostige, vanvettige prins Arthas. Vi håller oss till grundspelet så länge. Spelet kostar antagligen runt en hundralapp eftersom det är så gammalt, men säljs fortfarande överallt eftersom det är så hejdundrande populärt.

Alltihop kändes lyckat och roligt som helhet, även om det var lite bökigt att komma igång på lördagen och vi gärna hade kunnat vara fler på söndagen.

Mitt eget spelande däremot var mediokert eller sämre. Vem som helst av de främmande ungdomarna som spelade på sitt eget håll i lokalerna hade lätt pwnat (ägt, det vill säga utklassat) vem som helst av oss i alla de spel vi prövade, (UT 2004, Warcraft 3, Battlefield 2, Counter Strike: Source), och jag i min tur förlorade mestadels (pwnades) i W3, som vi spelade mest.

Det är helt i sin ordning. En passion för speldesign hänger inte nödvädigtvis ihop med en utvecklad tävningsinstinkt. Det är möjligt att det omvända är vanligare. Ernest Adams kallar sig själv “casual gamer” samtidigt som han definierar “hardcore gamer” som de som spelar för att besegra spelet eller andra spelare så effektivt som möjligt.

Men jävlarimej, Jag har redan läst på lite i en strategiguide och kommer säkert att spela hemma en smula till nästa gång. Inte bara för att förstå spelet bättre utan också för att det är kul att vinna. Frågan är om det hjälper.

Vi siktar på att ha ett lanparty igen om ett par månader. Om du inte fick en inbjudan senast men gärna är med: Hör av dig!