I onsdags fick jag den kanske roligaste överraskningen i mitt liv hittills: Två av mina vänner har i hemlighet gjort en supersnygg prototyp till ett brädspel jag designat reglerna för.

Själv har jag kallat spelet “Riddare, Drake, Bonde” de senaste åren. Ett väldigt prosaisk, beskrivande namn för ett strategispel som fått inspiration från gamla Archon som jag spelade på Commodore 64, och som i sin färdiga form är avskalat och elegant som ett tyskt brädspel. Om jag får säga det själv.

Sedan jag började utveckla designen 1994 har spelets miljö varierat från marmorsalar som kryllat med basilisker, vampyrer och andra mytologiska varelser, över halvabstrakta landskap som gränsat till Hades, Inferno och Utgård och karga fantasyländer där zombier skumläst runstenar för att hitta strategiskt viktiga magiska hemligheter.

Jag har hållit mig till dylika fantasytroper, ursprungligen för att jag var en stor fantasynörd, sedan för att det låg nära till hands för att illustrera spelmekaniken. Det var beslutsfattandet, balansen, snabbheten, segervillkoren som var drivande. När jag efter fjorton år tyckte att jag nått fulländning på dessa områden hade jag landat i en sparsmakad sagomedeltid setting med riddare som dräper drakar och tävlar i tornerspel, drakar som äter riddare och bönder och bönder som odlar och blir uppätna.

Inget ont i det. Det gick att associera till Schack, vilket passade bra. Å andra sidan vore det roligt med ett lite mer flippat, nutida innehåll. Vad sägs om en badstrand? Med småbarn istället för bönder och krokodiler istället för drakar? Detta pratade Albin och jag om för… minst tre år sedan? Det var en skojig halvgången idé som jag inte tog på stort allvar.

Och så i onsdags var jag bjuden hem till Albin och Henrietta för premiärtestningen av deras brädspel som de arbetat med under mycket hemlighetesmakeri sedan en tid. Trevligt, men bäst att hålla förväntningarna rimliga. Alla spel fungerar otillfredsställande tills de utsatts för rigorös testning och omdesign.

Väl på plats upptäckte jag att vi hade sällskap av Lisa, Helena och Philip. Ovanligt många för en inledande speltest. Och på det magnifika vardagsrumsbordet stod en bricka med en flaska Champagne och glas till. Champagne! Vad är det frågan om?

Medan alla iakttog mina reaktioner höll Albin ett litet tal om mina speldesignvedermödor samt refererade till något jag sagt som jag för ohyggligt länge sedan läste i Gudmund Hernes Lagen om alltings djävlighet, en liten samling murphologiska aforismer: Det är bättre att be om ursäkt än om tillstånd. Och sedan öppnade han den stora hemliga lådan och bredde ut spelplanen framför mig: Teen Alligator Baby. Samma layout som jag experimenterat fram och balanserat för under ett och havt decennium, nu som en ö utanför Floridas kust, full med kärleksfullt handtecknade detaljer.

Albin Balthasars och Henrietta Sjöberg-Aas’ Teen Alligator Baby är en storslagen uppvisning i uppfinningsrik gestaltning i brädspel. Pokerspelande barfotagangstrar, sandgolembyggande spädbarn och skrupelfria alligatorpankaksstekande kerubsamlande solstolstanter interagerar på ett helgjutet sätt, där varje detalj i reglerna förklaras av en en underbart tecknad bild. Vällingflaskor kan användas för att rektrytera spädbarn (som flygs in av hägrar eftersom det inte finns storkar i Florida), men också för att spärra upp gapet på alligatorer eller peta ner ilandflutna paket från badvaktstorn. Strandgangstrarna kan tonåringarna bjuda på rom för att spela av dem atombombskomponenter, men man kan också vinna genom att ge dem varsitt par hemmagjorda alligatorskinnsskor. Albin och Hettan har inte sparat nån möda för att visa precis vad som händer!

De började med detta storslagna brädspelsbus för kanske ett och halvt år sedan. Det betyder att när jag krisade som värst och otåligast över den svåra speldesignertillvaron hade mina vänner redan hemligen arbetat i ett halvår för att lyfta mitt alster. Det ligger något religiöst över den insikten. Ja, jag tänker på den kristna klyschan om “Det var då jag bar dig”.

Albin och Henrietta: Jag älskar er och jag kan inte tacka er nog! Tack också till Lisa, Helena och Philip för att ni var med och gjorde den här kvällen så fantastisk.