Tupplurbloggen

Jag har just sagt upp mig. Skriftligen; jag promenerade till postlådan i mörkret före gryningen för att brevet skulle hinna med söndagstömningen.

Det här är stort för mig. Tidningsutdelande i distrikt 1431 har varit ett av de mest definierande inslagen i mitt liv de senaste fem och ett halvt åren. Det har betalat brödfödan och gett mig tid för egna projekt, och därtill mer motion än jag någonsin hade skaffat på min fritid. Och samtidigt har det varit begränsande eftersom jag behövt vara vaken på nätterna och sova antingen på kvällarna eller, oftast, på dagarna. Fredagkvällar har alltid övergått i lördagstidningsutdelande. Dagtida engagemang har krävt lång planering, dygnsrytmsomställningar och ofta spenderandet av semesterdagar.

Sammanfattningsvis ändå ett bra jobb för en kämpande konstnärssjäl. Det kan hända att jag återvänder. Närmast är det dagjobb som speldesigner på Planeto som gäller. Jag räknar med att hinna med en redig del konstnärskämpande i vilket fall. Det här blir ett spännande år.

Det sitter en reklamaffisch för Mirror’s Edge i busskuren där jag hämtar mina tidningar. Först funderar jag på om jag ska blir bitter och avundsjuk. För nästan fem år sen var jag på anställningsintervju hos Dice för ett nytt, topphemligt actionspel. Fem år låter som en lång utecklingstid, men låt oss för den poetiska sammanhållningens skull anta att detta var spelprojektet jag sökte bli rekryterad för.

Bitterheten vill inte infinna sig. Och innan jag hunnit formulera detta särskilt tydligt för mig själv upptäcker jag att spelhjältinnans skor har ungefär samma färg som plastbanden som håller ihop tidningsbuntarna.

För sju år sedan satt jag i min glasbur på Massive Entertainment och var frustrerad över företagets kris och på den tiden omogna organisation och över mina professionellt enfaldiga sysifosuppgifter. När jag skulle leverera en text till en spalt jag hade på den tiden i nationstidningen Norrlands Varjehanda satte jag ord på min längtan bort:

“Lövkråksparkar, sätta en fot mot en höfthög stenstolpe och slunga sig upp mot ett fingertjockt metallstag få grepp och gå armgång och häva sig över en kant med ärgkopparplåtar så det värker i musklerna, ni vet.”

Det är en tämligen exakt beskrivning av hur det är att jobba som tidningsbud, eller möjligtvis som rebellisk löpare i Mirror’s Edges eleganta dystopi. Löparna levererar subversiv information medan de beskjuts av det totatlitära samhällets hejdukar. Jag delar ut tidningar. Detaljer, detaljer.

Jag fick inte jobbet på Dice. Jag ringde ett uppföljningssamtal och fick höra att jag hade intressanta idéer, men de behövde någon som kunde arbeta mer hands on. Detta gav mig lustigt nog gott humör. Man vill ju att folk ska se en för den man är. Samma dag skickade jag en intresseanmälan till Tidningsbärarna.

Var det en kontorsslav på Dice (eller deras ägare Electronic Arts) som drömde ihop Mirror’s Edge för fem år sen? Längtar alla professionella spelutvecklare efter att istället bli tidningsbud/löpare?

Jag kommer antagligen att testa Mirror’s Edge vid tillfälle, men inte köpa det. Inte mer än jag tänker skaffa en trappmaskin.

Jag gör ingen hemlighet av det: Spelet jag spelar nu är Mass Effect. Mina handlingar är avgörande för triljoner tänkande varelser i hela galaxen. Är ni med?

Jag tvekade om att skriva det här, och jag är fortfarande tveksam. Det är töntigt med symbolik och egocentrism. God kväll!