Det har onekligen varit stiltje här en tid. Alla fejsbokar ju nuförtiden, så varför ska man blogga?
Jo, nu har det dykt upp en anledning: Riksdagsval om bara två veckor. Jag tror fortfarande att jag kommer att återuppta mitt bloggande om spel och möjligtvis vardagsnonsens nån gång, i någon form. Till dess kan jag kanske irritera någon med Tupplurs valspecial 2010. Välkomna!
Jag har just sagt upp mig. Skriftligen; jag promenerade till postlådan i mörkret före gryningen för att brevet skulle hinna med söndagstömningen.
Det här är stort för mig. Tidningsutdelande i distrikt 1431 har varit ett av de mest definierande inslagen i mitt liv de senaste fem och ett halvt åren. Det har betalat brödfödan och gett mig tid för egna projekt, och därtill mer motion än jag någonsin hade skaffat på min fritid. Och samtidigt har det varit begränsande eftersom jag behövt vara vaken på nätterna och sova antingen på kvällarna eller, oftast, på dagarna. Fredagkvällar har alltid övergått i lördagstidningsutdelande. Dagtida engagemang har krävt lång planering, dygnsrytmsomställningar och ofta spenderandet av semesterdagar.
Sammanfattningsvis ändå ett bra jobb för en kämpande konstnärssjäl. Det kan hända att jag återvänder. Närmast är det dagjobb som speldesigner på Planeto som gäller. Jag räknar med att hinna med en redig del konstnärskämpande i vilket fall. Det här blir ett spännande år.
Tyckte det var hög tid att sprida lite julglädje och ladda upp en av mina bättre estradpoesitexter. Sent på jorden och sent på säsongen, från mig till er alla:
Förra helgen bjöd Isak, min kollektivkompis, in till en skrivkväll med knyt och vin. Vi var nio personer som satt i vårt vardagsrum och gav varandra tramsiga skrivövningar att utföra på plats. Mycket trevligt!
Den sista övningen hade väldigt enkla instruktioner: Skriv en skitdålig text.
Resultatet blev nio under av sentimental svulstighet, klyschor, grammatikfel, perspektivförvirring och politisk inkorrekthet. Sedan fick vi rösta på varandras texter med små, anonyma papperslappar. Efter att Alexandra agerat horribel, spänningshöjande segdraget rösträknande Robinson-programledare stod det klart att jag hade vunnit med inte mindre än fyra röster. Jaaa! Och jag fick en pokal också: Amanda överräckte en tom ölburk med lite papperstrassel nerstoppat i öppningen och gratulerade mig till vogonpoesiutmärkelsen.
Fortfarande efter en vecka är jag ohemult stolt över min bedrift och vill utsätta även er för den. Nu har ni bara några tecken på er att tugga av er armen och fly från tupplurbloggen. Och nu är det för sent:
Min kärlek är het som solen
och stor som jordgloben.
Lång som medarna på gungstolen.
Den fyller den främre hjärnloben.
Jag vill inte spela andrafiolen!
Lägg all din “Love on me”!
Den fyller den bakre hjärnloben också.
It will be nice, you’ll see!
Så blir du gravid och tjock så.
Det var allt för den här gången. Må väl och krama varandra i trafiken!
Det är tre veckor efter fars dag nu. Först tog jag fel på datum och sedan har en kombination av liv, arbete och den vanliga svårigheten att skriva saker skapat ytterligare förseningar. Jag tänker dock inte vänta i fyrtionio veckor till. Det är hög tid att vi alla uppmärksammar några glimtar av allt min far gav mig under min uppväxt. Utan inbördes ordning efter kronologi eller vikt:
* Leksaksbilar med segel som vi blåste på med utluften från dammsugaren. Jag har ett diffust minne av att man enkelt kunde koppla slangen till utblåset, vilket är en funktion jag ofta saknat på den dammsugare jag har som vuxen. I vilket fall som helst: Det här minnet omfattar både segelbilar och kreativitet med vardagsföremål.
* Stop-motionfilm. Ett gummimonster som tycktes vara en korsning mellan en krokodil och en tusenfoting fick liv med hjälp av en filmkamera som kunde ta enskilda filmrutor. Eftersom det inte fanns motion capture, inverse kinematics, trasdockfysik eller knappt ens datorer (vi fick hem en Zampo 80 senare) kan vi betrakta detta som tidens cutting edge-specialeffektsteknologi.
* Leidenfrostfenomenet. Banalt kan tyckas, men representativt för den atmosfär av intresse för naturlagarna och materiens skönhet som jag växte upp med. Också värt att nämna för dess namn. Jag skriver det igen: Leidenfrostfenomenet.
* Fröet till korrekt fingersättning, många år innan den betydligt sämre tangenbordsträningen i skolan (med elektriska skrivmaskiner!). Han skrev ett eget övningsprogram och listor på ord i olika svårighetsgrader efter hur många fingrar som behövdes och om man behövde flytta dem från utgångstangenterna. “Fösahö” blev ett begrepp.
* 2D-animering medelst tecknade figurer i hörnet på ett skrivblock.
* Självständighet och så mycket trygghet han förmådde. När jag trampat igenom skaren och sjunkit ner och fastnat i den avgrundsdjupa snön bakom huset och börjat frukta att jag skulle frysa ihjäl kom han ut och, inte drog upp mig, märk väl, utan fick mig att inse att jag hade kraft att ta mig loss själv.
* Ambitionen att vara en bra människa. Ja, ambitionen. De där “bra” och “människa”-bitarna jobbar jag fortfarande på.
* Kraften i systematisk trial-and-error. Ja, han introducerade mig för ett program som fungerade som fågel-fisk-mittemellan i sin simplaste, mest matematiska form. Gissa vilket tal jag tänker på. För högt! Gissa igen! Spelen var mer renodlade förr, gott folk. Hur som helst, den metod som uppmuntrades är svår att överskatta.
Det finns en skugga över allt detta: Jag var en skruvad själ, mer när jag var liten än nu. Jag behövde odla min verklighetsflykt och mitt uttryck, närmare bestämt genom skrivandet. Det som blev viktigast för mig var ett område där han i stort sett inte kunnat bidra efter att jag passerat lågstadieåldern.
Nåväl, jag skulle ändå säga att det jag maniskt jagat på egen hand och det jag fått gratis av honom utan att jag reflekterat mycket över det, smälter samman och lever i det bästa av det jag tänker, talar och skriver och i valet att designa spel.
Du gjorde ett väldigt bra jobb. Jag är ledsen att jag dröjt med att säga det.
Jag läste precis på speldesignern, artisten och författaren Bobbi Sands blogg om hennes stress och tvivel. Detta måste vara utbrett bland alla som satsar på sitt skapande. Arbetar jag på rätt saker? Är det nån mening med det jag gör? För vem gör jag dem? Grubblar jag för mycket på mitt grubbel?
Själv blev jag i onsdags orolig för att mitt tvivel procuderat en poltergeist som knuffade och välte mina saker. Det låter löjligt och roligt att säga, men faktum är att jag inte drog för mörkergardinerna helt när jag sov den dagen. Poltergeisten var med största sannolikhet en fantasi, men tvivlet och oron var äkta, om än övergående.
Jag finner stöd i att tänka att det inte finns en enkel lösning. Frustrationen kommer från idén om att man kan trycka på en själslig knapp så man blir lycklig, inspirerad, produktiv och hyllad. Släpper jag den idén kan jag inse att det finns en komplicerad lösning. Jag kan göra mitt liv och mitt skapande bättre genom att använda mina insikter och min organisatoriska förmåga till det yttersta. Detta förtjänar en punktlista:
* Acceptera att mitt behov av att skapa efter eget huvud är verkligt. Jag mår inte bra utan skapande.
* Har jag egentligen kreativa problem just nu, eller behöver jag något annat, som mat, sömn, socialt umgänge, ekonomisk trygghet, motion eller få ett vardagsproblem löst?
* Dra gränser mellan arbete och fritid. Det här var framförallt ett problem innan jag började med tidningsbudandet som gett mig struktur. Jag vill minnas att jag hanterade det hyfsat genom att skriva förhållningsregler åt mig själv och sätta upp på väggen. Det stod inte vad jag skulle göra under vilka tider, utan vad jag INTE fick göra. Inget datorspelande före 18.00. Inget skrivande efter 22.00. Till exempel.
* Är jag inte nöjd med vad jag uträttat när dagens tid och energi tagit slut? Skriv en lapp om vad jag ska börja med nästa dag!
* Är det tråkigt? Det kan vara en konstruktiv känsla, men den är svår att läsa. Jag kanske abetar från en undermålig idé. Tillbaka till ritbordet! Är det en tråkig textpassage? Tänk om! Bryt flödet! Överraska mig själv med min bortglömda briljans! Fast det kan också vara så att arbetet går för långsamt. Inte heller detta behöver ha en enkel lösning. Tänk igenom mina arbetsmetoder och se efter vad som kan göra dem smidigare.
* Är det frustrerande att jag inte får något gjort? Det kan vara för att jag helt enkelt inte lagt tid på att arbeta med mitt projekt de senaste dagarna. Duh!
Den näst sista punkten är en ny insikt som jag är väldigt nöjd med. Tristess i arbetet som en geigermätare för att jag gör något fel. Ett instrument att läsa med förstånd.
Idag har Bobbi skrivit ett nytt blogginlägg som är härligt rofullt. Det är gött att vara kreatör.
I onsdags fick jag den kanske roligaste överraskningen i mitt liv hittills: Två av mina vänner har i hemlighet gjort en supersnygg prototyp till ett brädspel jag designat reglerna för.
Själv har jag kallat spelet “Riddare, Drake, Bonde” de senaste åren. Ett väldigt prosaisk, beskrivande namn för ett strategispel som fått inspiration från gamla Archon som jag spelade på Commodore 64, och som i sin färdiga form är avskalat och elegant som ett tyskt brädspel. Om jag får säga det själv.
Sedan jag började utveckla designen 1994 har spelets miljö varierat från marmorsalar som kryllat med basilisker, vampyrer och andra mytologiska varelser, över halvabstrakta landskap som gränsat till Hades, Inferno och Utgård och karga fantasyländer där zombier skumläst runstenar för att hitta strategiskt viktiga magiska hemligheter.
Jag har hållit mig till dylika fantasytroper, ursprungligen för att jag var en stor fantasynörd, sedan för att det låg nära till hands för att illustrera spelmekaniken. Det var beslutsfattandet, balansen, snabbheten, segervillkoren som var drivande. När jag efter fjorton år tyckte att jag nått fulländning på dessa områden hade jag landat i en sparsmakad sagomedeltid setting med riddare som dräper drakar och tävlar i tornerspel, drakar som äter riddare och bönder och bönder som odlar och blir uppätna.
Inget ont i det. Det gick att associera till Schack, vilket passade bra. Å andra sidan vore det roligt med ett lite mer flippat, nutida innehåll. Vad sägs om en badstrand? Med småbarn istället för bönder och krokodiler istället för drakar? Detta pratade Albin och jag om för… minst tre år sedan? Det var en skojig halvgången idé som jag inte tog på stort allvar.
Och så i onsdags var jag bjuden hem till Albin och Henrietta för premiärtestningen av deras brädspel som de arbetat med under mycket hemlighetesmakeri sedan en tid. Trevligt, men bäst att hålla förväntningarna rimliga. Alla spel fungerar otillfredsställande tills de utsatts för rigorös testning och omdesign.
Väl på plats upptäckte jag att vi hade sällskap av Lisa, Helena och Philip. Ovanligt många för en inledande speltest. Och på det magnifika vardagsrumsbordet stod en bricka med en flaska Champagne och glas till. Champagne! Vad är det frågan om?
Medan alla iakttog mina reaktioner höll Albin ett litet tal om mina speldesignvedermödor samt refererade till något jag sagt som jag för ohyggligt länge sedan läste i Gudmund Hernes Lagen om alltings djävlighet, en liten samling murphologiska aforismer: Det är bättre att be om ursäkt än om tillstånd. Och sedan öppnade han den stora hemliga lådan och bredde ut spelplanen framför mig: Teen Alligator Baby. Samma layout som jag experimenterat fram och balanserat för under ett och havt decennium, nu som en ö utanför Floridas kust, full med kärleksfullt handtecknade detaljer.
Albin Balthasars och Henrietta Sjöberg-Aas’ Teen Alligator Baby är en storslagen uppvisning i uppfinningsrik gestaltning i brädspel. Pokerspelande barfotagangstrar, sandgolembyggande spädbarn och skrupelfria alligatorpankaksstekande kerubsamlande solstolstanter interagerar på ett helgjutet sätt, där varje detalj i reglerna förklaras av en en underbart tecknad bild. Vällingflaskor kan användas för att rektrytera spädbarn (som flygs in av hägrar eftersom det inte finns storkar i Florida), men också för att spärra upp gapet på alligatorer eller peta ner ilandflutna paket från badvaktstorn. Strandgangstrarna kan tonåringarna bjuda på rom för att spela av dem atombombskomponenter, men man kan också vinna genom att ge dem varsitt par hemmagjorda alligatorskinnsskor. Albin och Hettan har inte sparat nån möda för att visa precis vad som händer!
De började med detta storslagna brädspelsbus för kanske ett och halvt år sedan. Det betyder att när jag krisade som värst och otåligast över den svåra speldesignertillvaron hade mina vänner redan hemligen arbetat i ett halvår för att lyfta mitt alster. Det ligger något religiöst över den insikten. Ja, jag tänker på den kristna klyschan om “Det var då jag bar dig”.
Albin och Henrietta: Jag älskar er och jag kan inte tacka er nog! Tack också till Lisa, Helena och Philip för att ni var med och gjorde den här kvällen så fantastisk.
Jag nådde ordet “Slut” inatt. Det är det 74367:e i “Protagonisten Labarna – Den themisiske magisterns äventyr som karaktärsstudie, tidsdokument och underhållningsfiktion”, som jag för närvarande kallar romanen.
Det känns lite nervöst nu. Jag har skickat upp textdokumentet till två webbmejlkonton för den händelse min lägenhet plötsligt skulle förvandlas till ett brinnande inferno och jag glömmer få med mig usb-backupen ut, eller om onda, beväpnade dator- och usb-tjuvar skulle forcera dörren precis nu. Det hjälper litegrann.
Tänk om det dyker upp förhinder så att korrektur- och kritikläsning tar olidligt mycket tid? Tänk om det finns något ohyggligt ohållbart eller obegripligt i handligen?
Nej, det bästa är att ta det hela med ro. Efterarbetet ska inte slarvas igenom. Jag behöver en smula ledigt och distans från det här. Börja med att ta mig upp ur stolen och fira med att diska. Det är synd att det inte är smällkall, dragig vinter så att det vore poäng med att lägga sig i badkaret.
