Varning! Spoilers! Eller “spoilrar” som det väl borde heta på svenska. Spojlrar?

Jag såg Låt den rätte komma in i söndags. Jag har inte läst boken, men livet är för kort för att inte blogga om filmatiseringar.

Det slog mig precis att slutet är ohyggligt mycket mörkare än det ger sken av. Så här skrev sydsvenskans Annika Gustafsson:

“De går över gränser och bryter tabun men det resulterar också i att de tillsammans kan börja en ny resa bort från helvetet” och “Framförallt är det en märklig, vacker, och mitt i allt det bloddrypande, mänsklig kärlekssaga”.

Jepp, så kände jag också när jag kom ut ur biosalongen. De andra i mitt sällskap också, tror jag, och kanske de allra flesta i publiken. Eli charmade Oskar och mig och alla andra. Det slutar med att de tar tåget bort, mot framtiden. Oskar ser lycklig ut och det verkar vara bra väder för första gången i filmen. Men vad händer sen?

Eller ta det så här: Varifrån kommer Elis förra livskamrat, hennes “låtsaspappa eller pedofil eller hur man vill uppfatta honom”, som Annika Gustafsson beskriver honom. Vilken relation har de egentligen, eller framförallt: Hur länge har de följts åt? Min gissning är: Sedan har var tolv. Ser ni nu vad jag är ute efter?

Eli behöver sällskap, som alla andra. Hon behöver någon som är tillräckligt alienerad från resten av mänskligheten för att slå följe med en vampyr. Någon som är i rätt ålder för att bli förälskad i henne. Är det en slump att hon först dyker upp när han står och agerar ut sitt hat mot sina mobbare? Är det en slump att hon räddar honom precis när han behöver bli räddad?

Oskar blir Elis ögon om dagen och hennes fot i det mänskliga samhället när hon behöver en. Om femtio år är det han som fortfarande inte kan tacka ja eller ens svara när främlingar bjuder honom till sitt bort på krogen. Det är han som tafflig som en teliapappa mördar ungdomar för deras blod. Det är han som säger “vad ska du annars ha mig till?” och ber henne att bara för en dag inte frottera sig med en ny tolvåring. Om femtio år vanställer han sig själv för att skydda henne och ger henne sitt eget blod, och hon dricker det och kastar honom från ett fönster för att hon inte längre har någon nytta av honom.

Hur skulle hon kunna bryta sina mönster? Hennes mänskliga sida inte bara ser ut utan också beter sig som en tolvåring eftersom hon förlorade möjligheten att förändras och utvecklas när hon blev vampyr för vi vet inte hur länge sen. Och hennes andra sida kommer att fortsätta kräva ett liv varje gång hon blir hungrig.

Bifiguren Lacke har den ofrivilliga vampyrjägarens traditionella roll. Sliten, ofullkomlig, hämndlysten och utan något att förlora ger han sig in i monstrets håla. Vi borde hålla på honom oreserverat. Nu visste jag inte vad jag skulle känna. Det blev en skruvad lättnad när Eli dödat honom. Starkt, Alfredson/Lindqvist!

Eli lurar Oskar och hon lurar Annika Gustafsson, mig och alla andra. Filmmakarna lurar oss. Vår biologiskt och kulturellt inrotade vurm för kärleken lurar oss även när det uppenbart är mellan en skadad tolvåring och ett urskillningslöst mordiskt monster.

Det är vackert väder och Oskar ser glad ut. De är på väg bort. Titta igen. Hon sitter i en låda! Hur stabilt är det?