Blog Image

Tupplurbloggen

Om bloggen

Spel och genrekultur, vardagsjox, estradpoesi och annat vitalt.

Dave Arneson också död

Spel Posted on Mon, April 13, 2009 11:38:59

Dave Arneson, en av de två skaparna av Dungeons & Dragons och hela rollspelsmediet, dog tydligen i tisdags.

Jag har ingenting att säga om hans person, men jag passar på att länka till blogginlägget om Dungeons & Dragons jag skrev förra våren med anledning av att den mer berömda Gary Gygax dött.

Ja, nu är man glad att man inte är en legendarisk rollspelspionjär med tanke på hur deras mortalitet ter sig. Arneson blev bara 61.



Framtidens spelplattform

Spel Posted on Wed, April 08, 2009 20:12:43

Jag såg en artikel i dagens Ny Teknik som fick mig att jubla: Microsoft lanserar en dator med en liggande 30-tums touchskärm.

Jag har skrivit en kommentar på sidan. Här är den för tupplur också:

“Det här borde vara den ultimata plattformen för sällskapsspel. Användarna sitter runt skärmen, öga mot öga med varandra som vid ett brädspel och har direkt, taktil och intuitiv kontakt med spelet, samtidigt som de har alla fördelar från datorspelen: Realtidsinteraktion, ljud, animation och komplexitet utan att man behöver ett tjockt regelhäfte. Ser fram emot att priset ska sjunka.”

Ibland dyker det upp en ny pryl som skulle kunna användas till spel, som den taktila musen eller Johnny Chung Lees head tracking. Saker som jag tycker verkar intressanta, definitivt, men till skillnad från dem är den horisontella touchskärmen precis det jag väntat på. Precis! Fast lite bättre!

Med Microsoft Surface får vi den sociala spelsituationen som än så länge bara finns i analoga spel och lekar. Man får en stor, härlig yta som man sitter lutad över, med gott om plats för en detaljerad karta eller vadhelst som spelplaner brukar föreställa, och man kan delta utan segdragna regelgenomgångar, utan att behöva lära sig sambandet mellan handkontrollen och vad som händer i spelet och utan att behöva vänta på sin tur. Jag föreställer mig strategispel där spelarna dels kan påverka den globala situationen (jämförbart med vilken fas som spelas i Puerto Rico eller Race for the Galaxy) med en rad stora, tydliga knappar i kanten på skärmen, dels detaljstyra pjäser/trupper på kartan genom att sätta fingret på dem och dra runt dem i fälttåg, antingen en spelare åt gången eller alla samtidigt i ett hysteriskt virrvarr av spelande armar och fingrar.

Det betyder kanske något att jag sett det här först inte på en spelsajt utan i en tekniktidning. Har spelfolket inte förstått möjligheterna? Har inte Microsoft själva? Jag kan tänka mig att den vanliga spelindustrin, med sitt fokus på första- och tredjepersonsaction, inte är så heta på det här. Hur gör man detaljerade 3d-världar när man inte vet vilket håll skärmen betraktas från? Top down måste vara det enda användbara perspektivet. Det är om man har ett brädspelstänkade i grunden som möjlighterna blir uppenbara.

Problemet med brädspel är distributionen. Medan andra spel sprids hejvilt digitalt är man sombrädspelsutvecklare fortfarande tvungen att producera komponenter som packas i en låda och helst också körs ut till butiker i hela världen. Har du nån gång tänkt på hur svårt det är att få en diktsamling eller roman utgiven? Nå, brädspel är ännu svårare. Du måste i princip göra en professionell prototyp på egen hand, resa till utgivarens hemland, ta honom eller henne hårt i armen och få vederbörande att spela ditt spel på plats. Microsoft Surface ger mig hopp. Jag vill att mina brädspel ska kunna nå ut lika enkelt (om än småskaligt) som xboxens community games (ännu på väg till Sverige) eller vilka nerladdningsbara amatörspel som helst till pc. Jag hoppas att Surface är nästa eller åtminstone nästnästa konsolgeneration, den som alla kommer att ha. Ja, den går att köpa nu för 120000 kronor, men det är nu det.



Much ado about an animal sound

Spel och dikt Posted on Thu, December 11, 2008 18:45:33

– eller en av nackdelarna med att inte ha engelska som modersmål.

I morse var jag nöjd över att ha åstadkommit en ny Stray Hero-gåta under mitt tidningsbärarpass, den första på länge:

“When the bird of prey enquires
’bout the method of the deed,
man or mouse, the sound inspires
spooky sentiments indeed;
Near an echo of its species,
near an echo of our speech.
Have you figured those two pieces?
Add a letter to them each!”

Jag tänkte också ut vår hjältes två svar; för lyckad respektive misslyckad gåtgissning:

“That’s much ado about an animal sound. The answer is ‘howl’. What’s next? Moo?”

och:

“Pieces of what? The bird? I make nothing of that jumble!”

Min tanke var att när en uggla – owl – frågar om hur ditt och datt gått till, säger den inte “how” utan “howl”, vilket också låter som “owl”.

Problemet, som den uppmärksamma tupplurläsaren redan sett, är att engelsk- som svenskspråkiga ugglor inte säger “howl”, utan “hoo”. “Howl” är vargars och vildhundars ljud.

Vem vet, kanske kan jag rädda nån del av gåtan i alla fall. Medan jag mediterar över Homer Simpsons visdom: “Att försöka är första steget mot att misslyckas”.

Allt är Matiss Silins fel. Han gjorde en lysande parafras på Allen Ginsbergs dikt “Howl” under Gatsby Open i fredags.



Låt den rätte komma in

Film och TV Posted on Sat, November 29, 2008 01:55:39

Varning! Spoilers! Eller “spoilrar” som det väl borde heta på svenska. Spojlrar?

Jag såg Låt den rätte komma in i söndags. Jag har inte läst boken, men livet är för kort för att inte blogga om filmatiseringar.

Det slog mig precis att slutet är ohyggligt mycket mörkare än det ger sken av. Så här skrev sydsvenskans Annika Gustafsson:

“De går över gränser och bryter tabun men det resulterar också i att de tillsammans kan börja en ny resa bort från helvetet” och “Framförallt är det en märklig, vacker, och mitt i allt det bloddrypande, mänsklig kärlekssaga”.

Jepp, så kände jag också när jag kom ut ur biosalongen. De andra i mitt sällskap också, tror jag, och kanske de allra flesta i publiken. Eli charmade Oskar och mig och alla andra. Det slutar med att de tar tåget bort, mot framtiden. Oskar ser lycklig ut och det verkar vara bra väder för första gången i filmen. Men vad händer sen?

Eller ta det så här: Varifrån kommer Elis förra livskamrat, hennes “låtsaspappa eller pedofil eller hur man vill uppfatta honom”, som Annika Gustafsson beskriver honom. Vilken relation har de egentligen, eller framförallt: Hur länge har de följts åt? Min gissning är: Sedan har var tolv. Ser ni nu vad jag är ute efter?

Eli behöver sällskap, som alla andra. Hon behöver någon som är tillräckligt alienerad från resten av mänskligheten för att slå följe med en vampyr. Någon som är i rätt ålder för att bli förälskad i henne. Är det en slump att hon först dyker upp när han står och agerar ut sitt hat mot sina mobbare? Är det en slump att hon räddar honom precis när han behöver bli räddad?

Oskar blir Elis ögon om dagen och hennes fot i det mänskliga samhället när hon behöver en. Om femtio år är det han som fortfarande inte kan tacka ja eller ens svara när främlingar bjuder honom till sitt bort på krogen. Det är han som tafflig som en teliapappa mördar ungdomar för deras blod. Det är han som säger “vad ska du annars ha mig till?” och ber henne att bara för en dag inte frottera sig med en ny tolvåring. Om femtio år vanställer han sig själv för att skydda henne och ger henne sitt eget blod, och hon dricker det och kastar honom från ett fönster för att hon inte längre har någon nytta av honom.

Hur skulle hon kunna bryta sina mönster? Hennes mänskliga sida inte bara ser ut utan också beter sig som en tolvåring eftersom hon förlorade möjligheten att förändras och utvecklas när hon blev vampyr för vi vet inte hur länge sen. Och hennes andra sida kommer att fortsätta kräva ett liv varje gång hon blir hungrig.

Bifiguren Lacke har den ofrivilliga vampyrjägarens traditionella roll. Sliten, ofullkomlig, hämndlysten och utan något att förlora ger han sig in i monstrets håla. Vi borde hålla på honom oreserverat. Nu visste jag inte vad jag skulle känna. Det blev en skruvad lättnad när Eli dödat honom. Starkt, Alfredson/Lindqvist!

Eli lurar Oskar och hon lurar Annika Gustafsson, mig och alla andra. Filmmakarna lurar oss. Vår biologiskt och kulturellt inrotade vurm för kärleken lurar oss även när det uppenbart är mellan en skadad tolvåring och ett urskillningslöst mordiskt monster.

Det är vackert väder och Oskar ser glad ut. De är på väg bort. Titta igen. Hon sitter i en låda! Hur stabilt är det?



Mirror’s Edge och jag

Spel och tidningsbudande Posted on Fri, November 14, 2008 19:04:02

Det sitter en reklamaffisch för Mirror’s Edge i busskuren där jag hämtar mina tidningar. Först funderar jag på om jag ska blir bitter och avundsjuk. För nästan fem år sen var jag på anställningsintervju hos Dice för ett nytt, topphemligt actionspel. Fem år låter som en lång utecklingstid, men låt oss för den poetiska sammanhållningens skull anta att detta var spelprojektet jag sökte bli rekryterad för.

Bitterheten vill inte infinna sig. Och innan jag hunnit formulera detta särskilt tydligt för mig själv upptäcker jag att spelhjältinnans skor har ungefär samma färg som plastbanden som håller ihop tidningsbuntarna.

För sju år sedan satt jag i min glasbur på Massive Entertainment och var frustrerad över företagets kris och på den tiden omogna organisation och över mina professionellt enfaldiga sysifosuppgifter. När jag skulle leverera en text till en spalt jag hade på den tiden i nationstidningen Norrlands Varjehanda satte jag ord på min längtan bort:

“Lövkråksparkar, sätta en fot mot en höfthög stenstolpe och slunga sig upp mot ett fingertjockt metallstag få grepp och gå armgång och häva sig över en kant med ärgkopparplåtar så det värker i musklerna, ni vet.”

Det är en tämligen exakt beskrivning av hur det är att jobba som tidningsbud, eller möjligtvis som rebellisk löpare i Mirror’s Edges eleganta dystopi. Löparna levererar subversiv information medan de beskjuts av det totatlitära samhällets hejdukar. Jag delar ut tidningar. Detaljer, detaljer.

Jag fick inte jobbet på Dice. Jag ringde ett uppföljningssamtal och fick höra att jag hade intressanta idéer, men de behövde någon som kunde arbeta mer hands on. Detta gav mig lustigt nog gott humör. Man vill ju att folk ska se en för den man är. Samma dag skickade jag en intresseanmälan till Tidningsbärarna.

Var det en kontorsslav på Dice (eller deras ägare Electronic Arts) som drömde ihop Mirror’s Edge för fem år sen? Längtar alla professionella spelutvecklare efter att istället bli tidningsbud/löpare?

Jag kommer antagligen att testa Mirror’s Edge vid tillfälle, men inte köpa det. Inte mer än jag tänker skaffa en trappmaskin.

Jag gör ingen hemlighet av det: Spelet jag spelar nu är Mass Effect. Mina handlingar är avgörande för triljoner tänkande varelser i hela galaxen. Är ni med?

Jag tvekade om att skriva det här, och jag är fortfarande tveksam. Det är töntigt med symbolik och egocentrism. God kväll!



Elins idealman

Genus Posted on Tue, November 04, 2008 00:09:54

Men fanjävla one.comblogghelvete! Den raderade just mitt blogginlägg! Tur att det var kort i all fall. Vi tar det igen:

Mitt ex skickade just en länk till Elin Grelssons underbara blogginlägg “Fuck ert mansideal. Här är mitt“. Tack!

Själv är jag antagligen för nördig för att ens vilja träffa någon nu, men jag önskar varmt alla nördiga tupplurbesökare och alla nördälskande Elin-typer lycka till i att finna varandra.

För den som vill läsa fler Bond-relaterade genusfunderingar rekommenderar jag att gå till Tupplurs gamla bloggutrymme och skrolla ner till den 4/12 2006 och gärna också till den 18/1 2006.

För övrigt kommer exet och jag antagligen att se bondfilmen snart. Nördar är nämligen också svaga för kärva bondmän, oftare än inte. Komplicerat, detta. Jag tror att knepet är att inte blanda ihop underhållningsvärde med ideal.



Årets pedagogiska insats

Spel Posted on Thu, October 16, 2008 20:24:19

Min årliga medverkan på Teknik och Samhälles spelutvecklarkurs på Malmö Högskola är klar. Powerpointarna jag använde finns här: Berättande 1 (berättarmedel och setting), Berättande 2 (dialog och typer av spelkaraktärer) och Level design (fokus på linearitet och gameplayingredienser). Nu äntligen som pdf:er!

Titta också gärna på den illustratorfil jag använt för att skapa de stiliserade leveldesignkartorna. Den innehåller rikligt med exempel, tips och ikoner. Och om du är intresserad av berättande rekommenderar jag skamlöst den här uppföljningen till en workshop jag medverkade i vid K3 i januari 2007.

Besök också Tupplurs spelavdelning! Mycket godis där!

Det är något speciellt med en spelutvecklarutbildning. Spel är per definition ett interaktivt medium, och de som studerar det är engagerade och har många välgrundade åsikter. Från början var min medverkan utpräglade föreläsningar eftersom det verkade smidigast att bidra med som gästlärare, och eftersom jag utgick från artiklar jag skrivit i ämnena. Allt har fungerat bättre och varit roligare när studenterna har fått dela med sig av sina iakttagelser och synpunkter. Mer lärorikt för mig också, inte minst.

Håhå, jag är nöjd med ha det här gjort för i höst. Jag har redan belönat mig med rikligt med bräd- och tv-spelande i sällskap och på egen hand med Mass Effect. De bästa typerna av spelande är nämligen: 1) Med goda vänner, och 2) Som belöning för prestationer. Fler förslag?



Weapons Against Robots

Politik och filosofi Posted on Mon, September 22, 2008 10:37:50

Dagens Computer Sweden rapporterar om en kille som tar risken för ett robotuppror på allvar och redan nu utvecklar både skräddarsydda virus och EMP-bomber. Det här stycket förtjänar att citeras i sin helhet:

“Professor Noel Sharkey på Sheffields universitet säger […] att Ben Ways robotvirus och elektropulsbomber ‘säkert blir nyttiga när framtidens robotar påverkas av människans korruption och oundvikligen attackerar deras blaserade, köttiga, överherrar’.”

Personligen tycker jag att hela ämnet är mer fascinerande än skrämmande. Fast jag hoppas att det också finns de som planerar för fredlig samexistens mellan människor och artificiella medvetanden.

Kommer syntetiska personer som är omöjliga att skilja från människor att promenera bland oss i min livstid? Vilt gissat: Ja. Fast jag vågar inte uttala mig om huruvida de kommer att ha separata medvetanden jämförbara med en människas eller om alla medvetna maskiner kommer att smälta samman till en enda närapå allvetande bautaindivid. För att inte tala om möjligheten att människornas individualitet också upphör genom att vi har inopererade gränssnitt till internet som gör att vi kan sända och ta emot känslor och sinnesintryck till och från hela mänskligheten samtidigt.

På en fest i våras pratade vi förresten om anledningar till att skapa människoliknande robotar. Jag tror vi var överens om att det första användningsområdet som det går att få finansiering för var som sexbotar. Det är kanske lite surt att människans gamla dröm om att skapa artificiella avbilder av sig själva ska förverkligas i första hand för kåta, excentriska miljardärers privata behov. Tala om köttiga, blaserade överherrar.

Å andra sidan har produktionen av konventionella, biologiska människor också en tydlig koppling till sex, fast orsakssambandet är det omvända.

Och slutligen; jag har frågat likartat förr: När kommer robotar att kunna röra sig som Major Motoko Kusanagi?



« PreviousNext »