Det är tre veckor efter fars dag nu. Först tog jag fel på datum och sedan har en kombination av liv, arbete och den vanliga svårigheten att skriva saker skapat ytterligare förseningar. Jag tänker dock inte vänta i fyrtionio veckor till. Det är hög tid att vi alla uppmärksammar några glimtar av allt min far gav mig under min uppväxt. Utan inbördes ordning efter kronologi eller vikt:

* Leksaksbilar med segel som vi blåste på med utluften från dammsugaren. Jag har ett diffust minne av att man enkelt kunde koppla slangen till utblåset, vilket är en funktion jag ofta saknat på den dammsugare jag har som vuxen. I vilket fall som helst: Det här minnet omfattar både segelbilar och kreativitet med vardagsföremål.

* Stop-motionfilm. Ett gummimonster som tycktes vara en korsning mellan en krokodil och en tusenfoting fick liv med hjälp av en filmkamera som kunde ta enskilda filmrutor. Eftersom det inte fanns motion capture, inverse kinematics, trasdockfysik eller knappt ens datorer (vi fick hem en Zampo 80 senare) kan vi betrakta detta som tidens cutting edge-specialeffektsteknologi.

* Leidenfrostfenomenet. Banalt kan tyckas, men representativt för den atmosfär av intresse för naturlagarna och materiens skönhet som jag växte upp med. Också värt att nämna för dess namn. Jag skriver det igen: Leidenfrostfenomenet.

* Fröet till korrekt fingersättning, många år innan den betydligt sämre tangenbordsträningen i skolan (med elektriska skrivmaskiner!). Han skrev ett eget övningsprogram och listor på ord i olika svårighetsgrader efter hur många fingrar som behövdes och om man behövde flytta dem från utgångstangenterna. “Fösahö” blev ett begrepp.

* 2D-animering medelst tecknade figurer i hörnet på ett skrivblock.

* Självständighet och så mycket trygghet han förmådde. När jag trampat igenom skaren och sjunkit ner och fastnat i den avgrundsdjupa snön bakom huset och börjat frukta att jag skulle frysa ihjäl kom han ut och, inte drog upp mig, märk väl, utan fick mig att inse att jag hade kraft att ta mig loss själv.

* Ambitionen att vara en bra människa. Ja, ambitionen. De där “bra” och “människa”-bitarna jobbar jag fortfarande på.

* Kraften i systematisk trial-and-error. Ja, han introducerade mig för ett program som fungerade som fågel-fisk-mittemellan i sin simplaste, mest matematiska form. Gissa vilket tal jag tänker på. För högt! Gissa igen! Spelen var mer renodlade förr, gott folk. Hur som helst, den metod som uppmuntrades är svår att överskatta.

Det finns en skugga över allt detta: Jag var en skruvad själ, mer när jag var liten än nu. Jag behövde odla min verklighetsflykt och mitt uttryck, närmare bestämt genom skrivandet. Det som blev viktigast för mig var ett område där han i stort sett inte kunnat bidra efter att jag passerat lågstadieåldern.

Nåväl, jag skulle ändå säga att det jag maniskt jagat på egen hand och det jag fått gratis av honom utan att jag reflekterat mycket över det, smälter samman och lever i det bästa av det jag tänker, talar och skriver och i valet att designa spel.

Du gjorde ett väldigt bra jobb. Jag är ledsen att jag dröjt med att säga det.