Tupplurbloggen

Dagens Computer Sweden rapporterar om en kille som tar risken för ett robotuppror på allvar och redan nu utvecklar både skräddarsydda virus och EMP-bomber. Det här stycket förtjänar att citeras i sin helhet:

“Professor Noel Sharkey på Sheffields universitet säger […] att Ben Ways robotvirus och elektropulsbomber ‘säkert blir nyttiga när framtidens robotar påverkas av människans korruption och oundvikligen attackerar deras blaserade, köttiga, överherrar’.”

Personligen tycker jag att hela ämnet är mer fascinerande än skrämmande. Fast jag hoppas att det också finns de som planerar för fredlig samexistens mellan människor och artificiella medvetanden.

Kommer syntetiska personer som är omöjliga att skilja från människor att promenera bland oss i min livstid? Vilt gissat: Ja. Fast jag vågar inte uttala mig om huruvida de kommer att ha separata medvetanden jämförbara med en människas eller om alla medvetna maskiner kommer att smälta samman till en enda närapå allvetande bautaindivid. För att inte tala om möjligheten att människornas individualitet också upphör genom att vi har inopererade gränssnitt till internet som gör att vi kan sända och ta emot känslor och sinnesintryck till och från hela mänskligheten samtidigt.

På en fest i våras pratade vi förresten om anledningar till att skapa människoliknande robotar. Jag tror vi var överens om att det första användningsområdet som det går att få finansiering för var som sexbotar. Det är kanske lite surt att människans gamla dröm om att skapa artificiella avbilder av sig själva ska förverkligas i första hand för kåta, excentriska miljardärers privata behov. Tala om köttiga, blaserade överherrar.

Å andra sidan har produktionen av konventionella, biologiska människor också en tydlig koppling till sex, fast orsakssambandet är det omvända.

Och slutligen; jag har frågat likartat förr: När kommer robotar att kunna röra sig som Major Motoko Kusanagi?

Vi avbryter för ett brådskande meddelande:

Nu på tisdag den 17 juni debatterar riksdagen om den så kallade FRA-lagen. På onsdag är det omröstning. Om lagen går igenom blir det tillåtet för försvarets radioanstalt att avlyssna all internettrafik som går över landets gränser, utan brottsmisstanke, vilket i praktisken innebär nästan allt surfande och mejlande även inom landet. Nej, de kommer inte att läsa allt vi skriver, bara det som fastnar i deras sökfilter. Syftet, säger de, är förstås terroristbekämpning.

Remissinstanser som Justitiedepartementet och SÄPO har förkastat förslaget som ett integritetsintrång utan motstycke. Jag tycker det låter helt galet att det gått så här långt.

Måste vi inte försvara oss mot terrorister? Har vi något att frukta om vi har rent mjöl i påsen?

Jag är anhängare av teorin att makt korrumperar. Frågan är inte om vi har rent mjöl i påsen, utan om Försvarets radioanstallt har det och – framförallt – alltid kommer att ha det. Om tio år. Om trettio år. Även när människovärdet eroderas av klimatkatastrof, krig och maktkoncentration.

Vad kommer vi att censurera i våra privata mejl, medvetet eller omedvetet, när vi vet att storebror läser dem? Kommer framtida regeringar att kunna beställa komprometterande information om oppositionen? Hur många färre whistleblowers kommer vi att få när media inte kan garantera uppgiftslämnarnas anonymitet?

Det behöver inte finnas en dolsk statlig konspiration för att skapa det totalitära samhället. Det är en svårundviklig inneboende egenskap hos makten att den vill ha mer makt.

Det är fånigt att jag känner att jag ens behöver argumentera så här. Stoppa FRA-lagen!

Någon kallade mig en gång “multiclass poet/speldesigner/tidningsbud”. Det tycker jag var fint sagt. Det är tre roller som funkar bra ihop, i synnerhet som det sistnämnda inte så mycket är en roll som ett sätt att få motion och ett levebröd i samma påse, men en liten bonus för den förryckta dygnsrytm som jag ändå alltid haft. Lägg därtill att estradpoesi och speldesign i hög grad bygger på samma färdigheter. Tro det eller ej.

Det händer dock att de här tre sakerna kolliderar. Till så sent som i fredags har min höst dominerats av att hålla och framförallt förbereda föreläsningar och seminarier i speldesign för Teknik & Samhälle-institutionen på Malmö högskola. Efter att de första seminarierna varit rätt olika lyckade beroende på hur mycket sömn jag hade fått, bestämde jag mig för att långsamt och grundligt vända min dygnsrytm inför den sista föreläsningen. Det funkade. Jag var behagligt eftermiddagsvaken på förmiddagen och kunde prata om linearitet och tempo så gott det väl är möjligt. Till nästa gång vill jag nog göra interaktiva seminarer av materialet istället, men det är en annan historia.

Problemet är att jag fortfarande är inställd på att sova på kvällarna. Jippii, jag har klättrat till klippans topp. Hur kommer jag ner? Och hur kommer jag upp igen sen? Jag har lovat att framträda på Smålands nation med mina lagkamrater från Poetry Slam-sm, Laura Wihlborg och Lovisa Eklund, nu på onsdag kväll. Betoning på kväll. Och måndagen därpå har nån producent på svt rekryterat oss för att framträda i ett barnprogram. Inspelning på dagtid, förstås.

Jag tror att det löser sig på nåt obönhörligt sätt. Jag hugger min sömn i två delar, är småtrött på onsdag och håller mig vaken med kaffe på måndagen.

Annat om läget:

Upproret i Burma ser just nu ut att ha runnit ut i sanden. Juntan har dödat några av de protesterande (Tretton? Hundratals?) och fört bort tusentals, samtidigt som man lovat reformer.

Om jag förstått den hegelianska dialektiken rätt borde en sån här konfrontation mellan två motpoler leda till en syntes, en sorts kompromiss. De protesterande medborgarna presenterar ett radikalt annorlunda alternativ till den rådande diktaturen, och diktaturen försöker avväpna initiativet genom skapa en ny position som inte är i direkt motsats till upproret. Det ser nästan ut som en sorts samarbete.

Problemet är att den rådande regimen inte är legitim. Ju mer demokratiska reformer man släpper fram desto större är möjligheterna för en väldigt missnöjd och väldigt stor majoritet av befolkningen att avsätta juntan, och juntan vill inte bli avsatt.

Det verkar som en juntastyrd hegeliansk kompromiss mest är en skenmanöver. Vill man behålla makten måste man istället kontrollera pottoddsen, för att tala pokerspråk.

Vi antar att en revolterande medborgare tar en kalkylerad risk genom att värdera det man kan vinna genom att sätta sig upp mot juntan, multiplicerat med chansen att lyckas, och jämför det med hur illa det kan gå om man blir gripen och straffad, multiplicerad med risken för att detta sker. Då ser vi att eftersom chansen att lyckas med ett uppror ökar och risken för en enskild att gripas minskar ju fler som deltar i upproret, så måste juntan kontra detta genom att gripa så många som möjligt och utdela så ohyggliga straff som möjligt. Vilket får löften om reformer att se väldigt ihåliga ut.

Nu blev jag glad. Genom lite trollande med Burma, Hegel och spelteori har jag fått känslan att alla diktaturer måste falla förr eller senare. Tur att jag inte vet mer om ämnena i fråga.

Förresten, här är mina powerpointar om berättande i datorspel. Del ett som handlar om olika berättarmedel och del två om dialog. Och här är hela min sida med spelgrejer. Min föreläsning om linearitet och tempo och Illustratorfilen som jag använt för att göra stiliserade kartor kommer senare.

Jag vill leveldesigna!