Tupplurbloggen

Jag har just blivit frågad om arbetsråd av ett nyblivet tidningsbud. Jodå, ett och annat kan jag väl komma med efter snart fyra år i yrket. Jag kan lika gärna skriva ner dem här. Du som inte jobbar som tidningsbud kan ta dem som generell livsvisdom att finna lyckan genom.

* Du lever även när du arbetar, och du ska må bra även då. Vänta inte till ett bättre tillfälle med att skaka grus ur skorna, snyta dig eller rätta till kläderna.

* Klä dig i lager. Ha en påse att lägga saker i som du inte har på dig. Jag brukar dessutom ta på mig mössa och halsduk när jag kliver ut genom en dörr och ta av mig dem när jag går in. Med lite vana kan man göra det utan att sakta in.

* Ha alltid, alltid dryck med dig. Skulle du ändå glömma kan du kanske hitta rinnande vatten i någons tvättstuga i en källare. Lär känna ditt distrikt och alla dess smultronställen av det slaget!

* Om du är trött eller lite förkyld är det också trevligt att ha med lite godis som energireserv.

* Pissa vid behov i folks rabatter. Du får göra det. Du delar ut deras tidningar.

* Akta knäna! Det sägs att de slits mer på nervägen, så ta gärna emot med händerna mot väggar och ledstänger så att knäna inte behöver ta hela kroppsvikten. På uppvägen är det bra att använda ledstängerna så mycket som möjligt och ha så raka ben du kan. Alltså: Håll i och dra dig upp i ledstången och luta kroppen utåt när du går uppåt. Ibland sitter ledstången dåligt fast i väggen. Lär dig vilka du kan lita på.

* Slösa inte tid och krafter genom att stå stilla medan du läser budlistan för att sedan kompensera genom att springa i trapporna. Läs i hissar och om möjligt medan du är i rörelse. En konstant rask promenadtakt är det bästa.

* Om du har en fyrhjulig tidningsvagn med korg: Skyll inte på vädret, materien eller högre makter om vagnen välter. Packa tidningarna så att den står stadigt. Var beredd på att viktfördelningen förändras medan du arbetar.

* En del vagnar har en sorts väska upptill som skyddar både tidningar som är i och under den. Har du en annan sorts vagn: Använd regnskyddet om det regnar. Du sparar inte tid genom att försöka skydda tidningarna med plasten de levereras i.

* Om du cyklar till jobbet, hitta gärna en cykelkällare i ditt distrikt där du kan hämta vagnen och lämna cykeln. Jag brukar dessutom stanna i källaren en stund efter jobbet och stretcha medan jag läser tidningarna.

* Utför ditt arbete noggrannt och med stolthet! Ska man tro flow-auktoriteten Mihaly Csikszentmihalyi mår man bättre och tjänar psykisk energi på det sättet. Jag tror det är riktigt.

* Stäng av telefonen när du sover. Det är inte lätt för andra att veta när du är vaken, och det kan vara svårt att inte falla för instinkten att svara i den telefon som just har väckt dig, så att möjligheten att snabbt somna om rinner bort medan din hjärna försöker förstå vad samtalet handlar om.

* Är jobbet tungt i början? Det blir lättare efter hand. Om du klarar av det och lyckas leva på det lilla du tjänar har du här ett jobb som ger dig tid att förverkliga alla möjliga typer av drömmar. Själv fick jag den euforiska insikten efter ett halvår i yrket.

Läs också min gamla Tidningsbärarblues.

Som många av er vet bor jag i ett kollektiv vid Möllevångstorget i Malmö. För knappt ett år sen fick nån på Aftonbladet för sig att jag bor i ett kollektivhus med gemensamt storkök och sånt, samt länkade till tupplur (den här bloggens modersida där jag har mina äldre bloggposter). Vilseledda aftonbladetläsare strömmade till i hundratal och jag fattade ingenting till en början.

Nej, jag bor helt enkelt i en fyra tillsammans med tre andra vuxna människor och två katter.

Jag skriver det här apropå att halva den mänskliga popluationen är på väg att flytta ut. Det känns lämpligt att det händer så tidigt på året. Det är vid den här tiden man ska skruva i rätt nätdel i rätt dator, städa bort julpynt, andas ut, andas in, klä sig varmt, prata om köksordningen och välkomna nya kollektivkompisar. I det här fallet en ny kollektivkompis och ett nygammalt vardagsrum. Vi ska bara vara tre här igen, nämligen.

Vi har ett par intressanta kanditader för det lediga rummet, men vi har inte bestämt oss än. Om du tror att du skulle trivas här får du hemskt gärna höra av dig snarast. Vi är jättefina kollektivkompisar och det är ohyggligt, onämbart bra att bo här. Inflyttning från den 15 feburari. Jag vill helst ha in nåt i stil med en rökfri 34-årig independentspelutvecklare, eller möjligtvis en jättestor LCD-tvägare som gillar att städa och inte bryr sig om att jag blockerar badrummet med långa, varma duschar på morgonen.

Här är årets julsaga:

I fredags på min tidningsrunda släppte jag min vagn och gick över gatan för att undersöka en hög av nånting som låg vid trottarkanten. Vad var det? Polaroidfoton? Nej, magickort, hundratals. Fortfarande oförstörda i det torra, svala vädret. En bit bort låg en papperskasse med trasig botten som en slags ofullständig förklaring tll vad som hänt.

Jag hade kanske inte brytt mig om ett sånt här fynd om det varit saker jag inte är intresserad av, som hockeysamlarbilder eller, tja, polaroidfoton av nåns semester. Det är antagligen en god levnadsregel att man inte ska plocka upp saker som nån annan tappat i rännstenen om man inte har betalt för det. Nu var det dock så att jag köpte magickort själv en gång i tiden. Inte så här många, men tillräckligt för att jag skulle undra vad de gjorde här och tycka att det var synd att någon kanske förlorat dem mot sin vilja.

Det låg lite andra saker där också, inklusive ett kuvert med någons gymnasiebetyg och ett brev från pliktverket. Här fanns alltså namnet på kortens ägare. Inte mycket att tveka över längre.

Jag samlade ihop joxet och knölade ner det i medhavda plastkassar, rullade runt det genom resten av distriktet, cyklade hem med det, sov, gick in på hitta.se för att få killens telefonnummer samt ringde honom. Han visste lika lite som jag varför hans kort låg på gatan, men vi kom gemensamt fram till att han måste haft inbrott i sitt källarförråd. I måndags kunde han komma förbi och hämta grejerna. Slutet gott, allting gott kan man säga. Vi bortser från att vår gamla magicspelare förlorade en massa andra saker vid inbrottet; saker som inte låg övergivna i rännstenen.

Trevligt att agera som en slags gårdstomte i tidningsdistriktet. Man rör sig genom natten och tar en smula ansvar utöver vad plikten kräver närhelt man vill och tillfälle uppenbarar sig.

Det här fick mig för övrigt att åter börja fundera på vad man ska göra med sina gamla magickort. Det är ett väldesignat spel, men vem orkar bygga en lek nuförtiden, och vem ska man spela mot? En kompis (Rauli) hanterade frågan genom att ge mig alla sina gamla kort för ett par år sen. Själv tror jag att jag någon grå morgon ska sortera dem i färger och sen delvis slumpmässigt sätta ihop tio fylliga lekar, en för varje tvåfärgskombination, samt hitta på husregler för att snabbtuna en lek. Vips så får jag ett roligt, varierat spel att återupptäcka tillsammans med lämpligt offer utan att nån av oss behöver engagera oss mer än under speltillfället. Hoppas jag.

Jag nämnde att jag hörde en teori om söta spelkaraktärer för tre veckor sen, och nu har jag tänkt lite mer på det.

Så här var det: Efter Aki Järvinens föredrag om applied ludology stod Mikael Jakobsson, designlärare på Malmö högskolas spelutvecklarkurs, och Orvar Säfström, film- och spelrecensent, och pratade om känslomässigt engagemang i spel. Själv gjorde jag något mellanting mellan att tjuvlyssna och delta i samtalet.

Mikael talade om att i Super Monkey Ball lever man sig in allra mest när man håller på att tappa bollen över en kant, ner i en bottenlös avgrund. Apan i bollen viftar paniskt med armarna, bollen tycks hänga på kanten på ett naturlagsvidrigt sätt och spelaren lutar med hela kroppen, ger ifrån sig konstiga ljud och trakterar handkontrollen intesivt i sina försök att rädda sig själva och den stackars apan. Mikael konstaterade att man inte styr superapbollen direkt, utan faktiskt lutar marken som i den gamla goda sortens analoga labyrintspel av trä.

Det var här Orvar kommenterade med att spelkaraktärer är små och söta framförallt i spel där man inte har särskilt direkt kontroll över dem. Inte bara i Super Monkey Ball, utan också japanska rollspel.

Jag tycker att det låter vettigt. Ju mindre direkt kontroll vi har, desto mer är spelkaraktären en egen person. Vår identifikation med med spelkaraktären minskar, men det vägs upp av att våra beskyddarinstinkter är mer aktiva. När det går dåligt är det inte bara en motgång för oss som spelare, det är också en olycka som drabbar någon vi hade ansvar för.

Final Fantasyspelen fungerar bra som exempel. De flesta av karaktärerna kontrollerar man endast i strid, och då genom att välja mellan ett antal handlingar i en liten meny. I framförallt de två mest uppskattade titlarna, 7:an och 9:an, är karaktärerna också stiliserade och söta.

Det finns dock motexempel. I The Legend of Zelda: The Wind Waker har vi en spelarkaraktär, Link, som vi har nära kontroll över men som ändå är väldigt söt och barnslig till utseende och kroppsspråk. Samtidigt är han väldigt ikoniskt designad, med enkla, stiliserade drag. Det är möjligt att Nintendo har hittat en balans där man känner att man själv och inte Link agerar, men där man ändå kan ta ett steg bakåt och betrakta honom som en person och inte bara som en avatar. När Link blir glad för att han – eller jag – eller vi – har besegrat ett bossmonster är jag som spelare inte bara nöjd över min prestation. Jag är dessutom glad för att Links glädje smittar av sig när han står och hoppar och jublar, och jag är stolt över att jag hjälpt den här storögda lilla pojken med något som uppenbart har betydelse för honom.

Alternativt kan vi tänka oss att den här balansakten misslyckats. Link är översöt i The Wind Waker. Vi spelar honom som en förlängning av oss själva, men han är designad för att väcka våra beskyddarinstinkter. Om Orvars teori beskriver något vitalt kan detta rent av vara anledningen till att spelet inte blivit lika uppskattat som den enormt framgångsrika föregångaren Ocarina of Time eller efterföljaren Twillight Princess.

Jag vill förresten passa på att säga att när vi talar om spelkaraktärer som är en förlängning av oss själva kontra söta skyddsobjekt så pratar vi inte i ett tomrum. Det här ligger mycket i linje med Scott McClouds teori om fotorealistiska kontra ikoniska seriefigurer i Understanding Comics, samt med tänkandet bakom det utbredda bruket av tysta protagonister. Jag har bara inte hört en så direkt koppling mellan spelkontroller och karaktärsdesign tidigare.

Det finns också andra sätt att se på relationen mellan spelare och spelarkaraktär. I actionspelet God of War är kontrollen faktiskt inte särskilt direkt. Med en spakvickning och ett tryck på en knapp får vi Kratos att hugga tag i en harpya och slita vingarna av den.

Kratos ursinne ligger som ett filter mellan spelkontrollerna och vad som händer på skärmen. Det gör kanske att vi identifierar oss med honom i lägre grad, med det vägs upp av en annan effekt: Kratos vill verkligen spöa skiten ur sina fiender, och det vill vi också. Här är det alltså inte känsla som väcks hos oss av spelkaraktären, utan närapå tvärtom: En känsla hos spelkaraktären som överförs till oss.

För den som oroar sig: Nej, det känns inte som om man tar med sig det ursinnet ut i verkligheten när man lägger ifrån sig spelet.

Ny banner, förresten. Den förra bilden var en av Tove Janssons illustrationer till The Hobbit, aldrig avsedd att exponeras i så stort format. Den här gången bidrar John Tenniel med en sovande grip från Alice i underlandet. Bakgrunden har också fått en annan nyans av grönt. Alla gillar grönt.

Jag har just börjat spela Travian, ett onlinestrategispel som spelas i browsern. Verkar vara mycket som svunna tiders play by mail-spel. Trevligt! Frågan är om jag förlorar tid på det eller om jag vinner motivation. Man måste vänta på att byggnader blir klara och på att råvaror samlas. I söndags byggde jag upp min råvaruproduktion, vilket innebar att jag väntade ett par minuter åt gången på att en lergrop, ett vetefält eller en gruva skulle blir klar, och däremellan städade jag i verkligheten. Det har sällan varit så intressant att vika tvätt.

Jag heter Offline Bob i spelet och har koordinaterna 107, -48 på server 4.

Idag tog jag en paus i dagsömnen och gick och lyssnade på Aki Järvinens föredrag på temat “Understanding video games as emotional experiences” på K3 på Malmö högskola.

Järvinen beskriver det han gör som “applied ludology”, alltså tillämpad spelvetenskap. Problemet är att hans doktorsavhandling (som han inte disputerat med än, men som ligger i en nästan färdig version här) är på 400 sidor och föredraget var på nittio minuter. Det blir svårt att få fram något tillämpbart till mig som lyssnare på den tiden. Nåja, det var ändå en introduktion till vad det handlar om: Att skapa systematiska och uttömmande redskap för analys av spel. Stort ämne. Han använder psykologins studier av känslor samt bryter ner vad spel består av i gemensamma element och visar hur olika sammansättningar bildar olika typer av spel. Intressant men fortfarande ganska långt från praktisk speldesign. Jag hoppas att han skriver smalare, populariserade artiklar och föredrag.

Några nedslag ändå:

Spel sätter olika färdigheter på prov. Genom att hitta nya färdigheter att testa kan vi skapa nya spel. Jag kommer att tänka på Penny Arcades Photoshop Hero. Eller Schadenfreude Interactives Accordion Hero, med låtar som Treppenhaus zum Himmel.

Bioshock skapar etiska/moraliska dilemman genom att designa “little sisters” så att de ser ut som ett mellanting mellan små flickor och hemska zombier. Det är upp till spelaren att beskydda dem eller att slå ihjäl dem och utvinna resurser ur dem.

Shadow of the Colossus har hopplöshet och förlust som känslomässigt tema, vilket bland annat skapas av att spelaren får en negativ visuell feedback på sina handlingar: Man förstör de vackra, oskyldiga kolosserna som vandrar genom landskapet.

Hm. Föredraget blir faktiskt bättre ju mer jag tänker på det.

Orvar Säfström var också där. Han improviserade en teori om att spelkaraktärer är små och söta framförallt i spel där man inte har särskilt direkt kontroll över dem, alltså japanska rollspel snarare än actionspel. Och så pushade han för Malmö Symfoniorkesters konsert Joystick 2.0, som han toastmastrar.

Här kommer som utlovat min powerpoint från föreläsningen i linearitet och tempo i datorspel som jag höll för ett par veckor sen, och här är illustratorfilen som jag gjorde kartorna med, kompletterad med förklaringar och goda råd på engelska.

Idag var jag med i tv för första gången i mitt liv. Jo, jag har synts i tv tidigare i och med att en musikvideo visades i student-tv för många år sen. Det var när jag var med i Gråtkraft, ett smått plojigt band med låtar skrivna av Albin Balthasar. Bildbevis för Gråtkraft finns här.

Hur som helst, det här var första gången en studiovärd talat om för mig hur jag ska komma in på scenen och när jag ska sätta mig i soffan.

Jag berättar galet. Det var Laura som blivit kontaktad av svt, så vi, Laura Wihlborg, Lovisa Eklund och jag fick komma in till deras studio vid Jägersro här i Malmö för att med vara med i barnprogrammet Bobster. Vi framträdde med vår teampiece från poetry slam-sm i en sorts tävling där vi fick stryk av ett illusionistpar som gjorde ett svärd-genom-nån-som-står-i-en-låda-trick. En studiopublik som bestod av barn jublade ihop 70 decibel åt oss och 103 åt dem. Och en jury av något äldre barn klagade på att vi svor så mycket och att texten inte riktade sig till rätt målgrupp.

Jag tror att det är så drömmar uppfylls. Att vara med i tv har visserligen inte hört till mina drömmar, men det är ändå typiskt: När det väl händer säger de ens namn fel, man får stryk av illustionisterna, man missar en halv replik så att hela framträdande riskerar att haverera (förlåt igen, Lovisa!), man gör bort sig genom att försöka sno micken av sin medartist (förlåt Laura och alla andra!), och det är vid en tid och i ett program som ingen man känner tittar på, och inte så många andra heller.

Men det var roligt! Det var en väldigt spännande och annorlunda upplevelse. Jag fick känna mig uppassad och viktig, och nu har jag avverkat en del misstag för den händelse jag får fler chanser. Tack, svt!